Wednesday, August 26, 2009

That time

Jag tror det är den tiden på månaden. Dagarna innan när endorfin och serotoninnivåerna faller som en stan ner till havets botten. Jag åt en smakgivande middag igår på ett liten creperie på Tegnergatan. Nyförlösta Amanda var mitt sällskap och hon är som min mor, en mycket klok och själagivande vän. Men tankarna efter besöket maler som en gammal mjölkvarn. Bland alla mina vänner var det jag som ville ha barn först. Tankarna sattes igång redan när jag var tjugofyra år men tog sin brukbara start när jag var tjugosex. Efter ett par år insåg vi att oddsen var emot oss av någon elak anledning. Det fungerade inte som för alla andra. Jag blev inte gravid. Nu är allt annorlunda. IVF-er, inseminationer, hormoner och tusentals känslokaruseller däremellan har lämnat kvar mig med en tomhet som jag inte vet hur jag ska fylla. Allting har satts på sin spets och det är en konstig höst ur alla perspektiv jag går till mötes. Från att ha tydliga mål, projekt varje månad med någonting som skulle ge mig det i livet jag personligen tror är det som skapar den sortens mening ingen borde vara utan - står jag kvar på bryggan med båten som gick. Och ensamheten, tomheten ... vissa dagar gör den mig galen. Framtiden är så osäker och det finns inte mycket jag i nuläget kan göra åt det.

På detta blir alla beslut större än de i sammanhanget borde bli. I stället för att ta stora och livsavgörande beslut av befruktningstyp blir en banal sak som att färga håret stor som attan. Det växer ut ur sina proportioner och jag kan inte annat än titta på mig själv från ett mer objetivt perspektiv och säga "att det är väl bara att göra vilket som, det är väl inget stort beslut". Men för mig idag känns det livsavgörande. De små konsekvensgivande förändringarna måste bli rätt. För det är så jobbigt om det blir fel. Så när jag går till frisören idag vet jag fortfarande inte om jag ska köra den säkra linan och bara fixa utväxten eller om jag ska färga håret brunt som förra hösten. På något sätts måste tomheten fyllas.

(Idag lyssnar jag på den här låten av Prince och denna av Guns´n Roses.)

12 comments:

  1. Stina. du var väldigt fin i mörkare hår, faktum är jag tycker att du passade bättre i det än i blont.
    Och allt det där andra, jag vet vad du känner. jag förstår. och jag är så glad att det finns någon mer som lyfter fram detta i ljuset, i verkligheten.
    stor kram.

    ReplyDelete
  2. har ni funderat på adoption?

    ReplyDelete
  3. Skickar all kärlek och värme till dig.. Vet att det här inte förändrar det du kämpar med, men för mig, i mitt lilla liv, ger det du skriver om (oavsett vad det gäller)styrka och ljus att orka, drömma, förändras. Jag har skrivit det förut och jag har även sett att andra skrivit detsamma. Om du kan...ta åt dig det, sug i dig det ljus och den energi det ger dig. Du förtjänar verkligen det bästa...tyvärr får man inte alltid det man förtjänar i livet. Även i de svagaste stunder är man ofta starkare än man tror.. Försök finna styrkan och ljuset inom dig..den finns där. Tills du känner den igen...glöm inte bort hur fantastisk, vacker, strålande och stark kvinna du är!

    Kram /Maria

    ReplyDelete
  4. Du er sterk du Stina =) Men jeg syns du er penest med det lyse håret!
    /Mia

    ReplyDelete
  5. Hej Stina. Jag är lite i samma situation som dig. Det känns så fruktansvärt tungt och jobbigt och jag vet inte vad meningen är med livet om jag inte får ett barn. Får man fråga varför ni inte blir gravida? Har ni fått någon diagnos? Kram

    ReplyDelete
  6. the darkside... but you can win, for sure love, you can win /Elle

    ReplyDelete
  7. Åh vad jag känner igen den där förtvivlan. Jag har haft perioder när jag inte kunnat träffa mina älskade vänner bara för att de varit gravida eller precis fått barn. Inte för att jag på något sätt missunnar dem det utan bara för att min situation blir så påtaglig på något sätt.
    Stor kram till dig, du är en fantastisk människa, glöm inte det. / Cilla

    ReplyDelete
  8. Vilken smärta du bär på vännen min gör ont att läsa, jag hoppas att du får en bra kväll och att vi snart kan ordna med en träff!!!
    KRAM
    såg du att jag sms dig???

    ReplyDelete
  9. Vackra Stina, det skriver jag för att ja tycker din insida är vacker även om ditt yttre också är något som jag tror många flickor/ kvinnor drömmer om.

    Förstår din längtar och din besvikelse. Förstår de tomrum som måste fyllas efter än längtan som är större än allt annat. Som också kan ta över och äta upp en.

    Allt jag kan säga är att ge inte upp. Du är inte ensam!

    ReplyDelete
  10. Anonym: Ja, vi har allvarligt överlagt adoption som som jag skrev om mycket i min gamla blocgg (www.stinasworldofeverything.blogspot.com) har jag en dröm om at få vara gvvaid - hur egoistiskt det än låter.

    ALLA: Ni fattar inte vilken värme och styrka era kommentarer ger! Jag läser dme om och om igen! Tusen tack coh varm kram på er alla!

    ReplyDelete
  11. Oj. Jag trillade precis in pâ det här inlägget och stora târar trillar nedför kinderna.
    Sa fint skrivet. Och starkt.
    Varma tankar till dig!

    ReplyDelete