Saturday, November 21, 2009

In my hoodie


Ända sedan jag varit liten har jag alltid haft lätt till att få plötslig feber, återkommande förkylningar, flera halsflusser på rad, veckofallande migränanfall, plötsliga infektioner och andra mystiska åkommor som de flesta inte har regelbundet. Och jag har alltid haft en känsla att det är naturens sätt att på något vis tvinga mig att ta det lugnt. Att få kroppen att ta igen sig. Ge den tid för återhämtning. Min infektionskänslighet är min värsta fiende och alla mina nära och kära är väl medvetna om detta faktum och tar inte längre illa vid sig när jag ihållandes en jucieflaska frågar rätt och slätt "Du är väl inte sjuk? Inte det allra minsta? Inget konstigt pirr i halsen?" innan jag ens låter dem besudla samma flaskhals som jag ska låta mina läppar vidröra sekunder efter. Risken att bli sjuk är alltid överhängande och rädslan för att vara till besvär för alla som påverkas - har varit ständigt närvarande under många nätter när jag haft svårt att tillika mig med att min kropps svaghet skapar komplikationer för andra. Men som med allt när man blir äldre kommer visheten, lugnet och balansen som en vacker galoppör i solnedgången. Jag kan inte längre ta ansvar över att jag råkat födas med en svagare fysik. Jag kan inte längre hela tiden be om ursäkt och känna mig besvärlig för att jag råkar få hög feber när någon nyser bara för att resterande står friska. Att lära sig leva med sig själv, att lära sig acceptera sina brister och komma till ro med sin svaghet är enda sättet att lära sig hantera situationen. Det är vad jag har lärt mig genom åren. Det tjänar ingenting till att ligga sömnlös om nätterna av rädsla för att någon ska bi besviken över att ens mänskliga insats kanske inte duger. I morgon är en annan dag. Det löser sig alltid. Jag önskar att jag alltid vore så klok som jag känner mig efter välbehövda sömntimmar nu på lördagsförmiddagen. Men jag har kommit en lång bit på vägen till att låta mig vara som jag är och tycka det är rätt okej ändå. Trots små knepiga hinderprövningar lite här och där.

2 comments:

  1. Fina Stina, var får du alla dina klokheter ifrån? Hur har ditt liv sett ut för att forma dig till vackra insiktsfulla kvinna du är? Du berör så ofta och så djupt, jag finner det oerhört intressant att dela med dig.
    Min dotter och min döda son fick likadana kaniner. Ca två månader efter begravningen så var min dotter sjuk och jag tog undan kaninen av rädsla att den skulle bli kräkt på. Under de två nätter den satt i hyllan sov hon oroligt och berättade om att det var någon som satt på hennes kudde på nätterna. För mig finns det inget tydligare än att det var lillebror som satt där istället för kaninen.
    Jag förlorade många vänner och även släkt efter vår tragedi, men jag lärde mig också att öppna alla sinnen och ta emot de som kom till mig, de som jag kunde ge och ta med. Alla energislukare har jag lämnat bakom mig och väljer att inte ödsla tid eller tanke på dem. Livet är för kort för att bara ge och ge och aldrig få något igen.

    Jag hoppas så att du snart får bli frisk, riktigt frisk. Jag kommer tyvärr aldrig bli det helt, min sjukdom hittades vid alla prover som togs när sonen dog. Jag lever med sjukdomen vid min sida, men jag vägrar att låta sjukdomen definera mig. Med en varm önskan om att din lördagkväll blir precis så som du vill ha den. Stor kram, Lotta

    ReplyDelete
  2. stina!
    jag har läst din blogg så länge nu men aldrig kommenterat, kände efter detta inlägg att det verkligen var dags.
    i början av mitt läsande fascinerades jag mest av din skönhet och din skrivkonst, vilket gjorde att jag fortsatte att klicka mig in på din blogg allt som oftast.
    efter längre tid insåg jag att vi har en del gemensamt. jag läser till sjuksköterska, avgudar the secret, inspireras både psykiskt och fysiskt av det vackra kvinnliga och efter detta inlägg insåg jag att vi ännu en gång har något gemensamt, dåligt immunförsvar. jag skall i dagarna operera bort mina tonsiller efter flera år av vidrig tonsillit. jag har äntligen fått reda på att det är ett problem man kan ha, det är ingenting jag slarvar mig till genom sena nätter och lite sömn. vänner som inte accepterar att jag kör stenhårt med handsprit eller inte delar drink med är inga vänner. jag är hellre svag fysiskt än psykiskt.
    du verkar så klok stina och jag önskar så att du en dag få bli den mamma jag förstått att du så gärna vill bli.
    tack för alla inspiration du ständigt skänker och en varm kram till dig, kul att du fick tag i jimmy choo väskan, när jag precis klickat hem min från hm.com såg jag i din blogg att du också trånade efter den ;)

    ReplyDelete