Tuesday, March 15, 2011

black'n white in life


Det här med att ha sin man i ett annat land under vardagarna kan ibland vara skönt men oftast består tiden av många timmar av en enorm saknad. Jag vet att han känner exakt samma sak - men för oss kommer vardagen vara annorlunda än många andras och det är ett beslut vi tagit för att få ihop både livsmål, visioner, karriärer (hans), finansiering, bostäder och allt annat som bromsar när två människor försöker få ihop inte bara livspusslet utan landspussel. På ett sätt gillar jag att vi inte lever ett typiskt svenssonliv och förmodligen aldrig kommer göra - men på ett annat sätt kan jag sakna den kontinuerlighet som uppstår med 9-5 livet. Det är så många små ting vi vill dela med varandra som man måste spara till helgerna och det är så mycket närhet som saknas när man inte har varandra i fysiskt form.
Jag kan vända mig om i sängen och leta efter M's läppar och hans varma fötter - precis som han varje natt säger God Natt till min sida i hans säng i Zurich och nästan alltid blir förvånad över att jag återigen inte är där.
Det är en gåva att träffa någon från en annan kultur, ett annat land och framförallt någon som M som har så många rötter på så många olika ställen - men ibland vill jag bara att han ska vara svensk, normal och ha ett vanligt jobb här i Sverige så att vi kan ha varje dag tillsammans. Men så inser jag att det förmodligen inte heller skulle passa optimalt och så är jag tacksam för att det är ett dynamiskt och livsbejakande liv vi har framför oss på många, många sätt.
Skönt dock är att vi kommer skaffa en större lägenhet som kommer bli bådas stabila hem, där vi ska starta en härlig familj tillsammans och förhoppningsvis löser sig hans arbetssituation och vi kommer då åtminstone få få fyra nätter tillsammans per vecka. Man måste bara sluta jämföra sig med alla andra som har mer stabila levnadsförhållanden och inse att vi har så mycket annat som många andra inte har. Resor, språk, olika kulturer, vänner och släkt runtom stora delar av världen för att inte tala om alla nya intryck. Egentligen är det ju inte mer annorlunda än de kvinnor som har män som är piloter, resande konsulter eller med andra speciella arbetssituationer som man inte bara kan släppa för att man får barn trots att alla förmodligen försöker minimera tiden borta och multiplicera tiden med familjen. Eller de i min generation, där de flesta av mina vänner knappt minns att deras fädrar var hemma för att ekonomin krävde att de unga männen jobbade och ordnade de mer nödvändiga byggplattformar som krävs för att trygga ekonomin när man skapar familj då modern är hemma med mammapenning. Det är bara ett nytt kapitel i livet, men precis som själva förlossningen och alla tankar/rädslor många har kring den, tänker jag att om alla andra kvinnor klarat av detta så kommer givetvis jag göra det likväl. Man måste bara lära sig uppskatta mångfalden bland olika familjesituationer och inse alla fördelar med just sin egen.

(new top: Stella McCartney)

20 comments:

  1. Förstår vad du menar Stina, det är både fantastiskt och enormt jobbigt att inte leva i ett "vanligt" förhållande. Jag är där själv. Det som jag tycker är tråkigt är att det inte alls är accepterat med omvända roller. Tänk en pappa som bor heltid med barnet och mamman är affärskvinna och kommer bara hem på helgen, eller mamman är pilot och är borta 3 nätter i veckan. Omgivningen skulle tro att hon blivit galen.

    ReplyDelete
  2. Alltå jag har precis hittat din blogg och læst igenom-- Du ær SÅ klok! Huvudet på spiken så många gånger och ett perfekt exempel på att det ær våra tankar som styr vår verklighet..Det ær alltid upp till oss sjælva hur vi væljer att tolka det vi upplever. Kom på ett bra saying nær jag læste detta: If you don't like how things are going, change them. If you can't change them , change the way you think about them.
    Lycka till vidare, du ær en stor inspiration! Anna

    ReplyDelete
  3. Stina: ert liv är ert liv och ska levas på ert sätt. Men förbered dig genom att ha en "bank" av familj och vänner som kan avlasta dig. Att inte få sova och helt plötsligt vara mamma är en chockartad upplevelse som man behöver hjälp med. För att du ska orka.

    Johanna som kommenterade här ovan: som kvinna och mamma är du, oavsett genusperspektiv, en livsviktig anknytningsdel i ditt barns liv. Biologin är fiffigt ordnad så att amning (om man nu ammar), hormoner, känslor och tankat ordnar sig i den ordning att man inte VILL vara ifrån sitt barn. Detta kallad anknytning och är grunden för barnets trygghet i livet, även i vuxna relationer senare i livet. Följ din magkänsla så kommer ditt hjärta leda dig rätt.

    ReplyDelete
  4. Vi lever så som inte alla lever. Min D är borta ett par dagar i veckan och arbetar. Tänker inte låtsas att det på något sätt är det optimala och absolut ingen "walk in the park" med en bebis och en tre åring. Dessutom känslan av ensamhet när man lägger sig, de kvällar han inte är hemma. Men jag som ofta tycker att mina känslostämningar går hand i hand med melodi och text tycker om den här låten som du säkert känner igen. "I beg your pardon, I never promised you a rose garden. Along with the sunshine there´s gotta be a little rain somtime. When ya take you gotta give, so live and let live or let go". Det blir trots allt vad man gör det till och som du beskriver finns det otroliga eneriger, erfarenheter, upplevelser och möjligheter när man överger "sagan om det långa landet falukorv". : )Ha en fin dag!/Lina at htt://linalive.blogg.se

    ReplyDelete
  5. Att ha mycket längtan i en relation är en välsignelse!

    ReplyDelete
  6. Hej skulle du vilja följa min blogg på blogglovin här http://www.bloglovin.com/blog/2023620/en-tjej-med-stora-fotografdrommar och gilla mej på facebook hänne : http://www.facebook.com/pages/Oliviasphotolife/183354521705502 kraam Olivia

    ReplyDelete
  7. Stina,
    Jag känner igen mycket av det du skriver om saknaden men vill liksom Mi famhäva att längtan är enn tillgång. Min familj består av "dina och mina barn" och två vuxna som reser och jobbar mycket i vardagen. För barnens skull så har vi trots att vi är gifta valt att behålla bostäder i våra barns hemkomuner så att de inte skall få lång restid till skolan då de bor hos oss. Allt av detta innebär att i ständigt har en resväska packad, helt eller halvt - i bland saknar i också att bara vara vanlig familj men efter att ha levt så här seda 2005 så känns det ok - det som känns trist är att alltid behöva försvara/förklara för en del "familjepoliser" i omgivningen - varför vi inte har ett boende, varför jag har valt att göra karriär etc...

    Det kommer att bli bra, ni har inställningen och jag hoppas att du skall hitta längtan som en krydda och drivkraft.

    Kram

    ReplyDelete
  8. Jag förstår dig till fullo. Min sambo jobbar på sjön och är borta 6 veckor i sträck och sedan hemma 6 veckor. Även om jag ibland fastnar på det negativa med situationen så finns det ingen person jag hellre skulle leva med än honom, och det gäller just att kunna se det positiva i situationen. Jag får hela tiden bemöta frågor från omgivningen och andra som ifrågasätter hur bra det verkligen kan fungera i att leva i en relation som vår. Men för oss funkar det, och vi är väldigt lyckliga. Jag har slutat bemöta kritik och ifrågasättande och slutat låta andra påverka mig och hur jag ser på vårt förhållande (fast jag självklart i smyg hoppas att han en dag ska tröttna på sjölivet och ta jobb i land ;)).

    ReplyDelete
  9. Stina, förstår hur du känner det. Dock tror jag du skulle tröttna om du hade allt det där. Du har nästan allt men du är såpass stark så du behöver en slags utmaning för att det ska hålla. Annars tror jag det hade varit för enkelt för dig.

    Men man vill ju alltid ha allt, även ifall man inte har allt då heller. Det som Anna skrev var väldigt givande, tack!

    ReplyDelete
  10. Tack för dina kloka ord, för att du delar dem. Står precis i ett liknande vägskäl och det du skriver beskriver förvånande väl exakt vad jag känner men inte riktigt kunnat formulerat i ord.

    ReplyDelete
  11. Jag förstår vad du menar. Jag tror att vissa av oss inte riktigt passar i Svenssonmallen, utan vill ha det (som vi ser det) lilla extra. Det du nämner med kulturer, språk osv. Tyvärr betyder detta oftast just den situationen du är i. Vi i lilla Sverige har inte alltid något att erbjuda internationella buisnessmen/women. Och har vi det kan det ju ofta fallera på språket... Jag önskat dig emellertid all lycka och att det löser sig till det allra bästa för er alla tre!

    ReplyDelete
  12. hej stina kan inte du skriva lite om hur du "kom över" ditt förra äktenskap och honom? hur tänkte du, hur avslutade ni det hela? bra eller dåligt liksom ... kanske för privat du får ursäkta men jag har precis kommit ut ur ett förhållande och mår piss. ps skriv mer om kabbalah, lagen om attraktion, tycker att du skriver mindre om det nu för tiden:)
    tack för en fin blogg kramar

    ReplyDelete
  13. Tack för inlägget. Jag har ett förhållande med en man i ett annat land och för oss funkar det bra och vi är lyckliga som folk med kärleken i samma land. Om man trivs med det, så varför inte? Det är jobbigt att förklara för det är så många som inte förstår men det är han jag vill vara med - svensk eller inte svensk.

    ReplyDelete
  14. Hej igen Stina!
    Jag ville bara också tacka. I hela mitt liv tror jag att jag praktiserat The Secret. Men nu när du fick en att få upp ögonen och kanske framförallt ge exempel och visa hur man ska tänka och leva som man förstår hur man ska tillämpa och tänka.

    Jag har ännu inte läst ut den, dröjt ett tag men mitt liv känns mycket mer lättsamt nu. Trots omständigheter är jag väldigt glad och kanske även lycklig. The secret har dock lärt mig mycket om andra men kanske mest om mig själv. Jag ska försöka behandla alla människor bestämt men ändå alltid väl och framförallt med ödmjukhet. Det försöker jag säga till mig själv hela tiden. Jobbar med det varje dag, att bara ödmjuk. Jag är utav ingen position att döma, vilket ingen är.

    När jag dömer försöker jag automatiskt ta tillbaka det jag tänkt eller sagt. Jag älskar när man inser att man hafe fel och inser livets små gränder. De är så vackra när de öppnar sig för en och man inser livets möjligheter och att alla människor kan komma dit dem vill och att omständigheter oftar formar oss. Man vet aldrig bakgrunden. Den är oftast mörkare och mer smärtsam än man tror alla gånger.

    Som Anna skrev så ska man försöka ändra det som går att ändra på och om det inte går så får man tänka annorlunda. Det är receptet på balans och trygghet.

    Jag kanske inte är lycklig nu men jag är mer trygg och tryggheten har jag lärt mig att uppskatta då jag nästan aldrig varit det. Visst får man ångest emellanåt och tvekar men det finns alltid en utväg och allting tar slut. Det vet jag. Den period man är inne i kommer man ur och då ser man livet igen.

    Ville bara tacka dig för det. Det hjälper mig mycket. Ibland tror jag att jag är ensam med all denna livskunskap men då tänker jag på dig. Det känns högfärdigt att säga men ibland tror jag inte människor förstår vilken kunskap man har. Tyvärr kan man ju oftast inte förmedla den då de inte vill lyssna. Livskunskap känns på något sätt högre än intelligens även ifall man måste ha intelligens för att förstå livets mysterium.

    Puss

    ReplyDelete
  15. I know what you mean, I'm kind of in the same situation! Although my husband and I live in the same country, city and apartment we don't get to see each other that much, since he travels a lot due to his work...I mean A LOT!!! And there are many, many women in the same situation...and they all, even though it can be difficult at times, make it work somehow! So you're definitely not alone, and I'm sure you'll eventually get in to your way of life...and maybe one day that will be what's "normal" to you :)...

    ReplyDelete
  16. Älskar din fina ärliga blogg Stina!

    ReplyDelete
  17. men...ni kommer alltså inte att flytta ihop när ni får barn??? du kanske har redan skrivit om det och jag har missat det...

    ReplyDelete
  18. Johanna: Jag förstår vad du har att tampas med, könsrollsfördelningen är ännu inte jämställd när det kommer det frågor som kvinnans roll beträffande att välja att inte ta ut mammaledighet. Jag har en nära väninna som är VD och precis som jag är gravid, hon kan inte ta ut mammaledigheten men har en fin man som gärna är pappaledig. Det ses inte med blida ögon av de flesta - men jag säger som så. Skit i vad alla andra tycker och gå er egen väg. varje familj är unik och varje människas val likaså. Jag tycker det är häftigt och modigt av kvinnor som vågar bana väg för en mer modern situation, även då jag själv längtar till att få strosa hemma i mammarollen så är det ibland jobbigt att lägga sin karriär på hyllan. Lycka till!

    Anna: Mycket bra ord, det där har jag tänkt på länge! Tack för fina ord!

    Charlotte: Givetvis förbereder jag mig med en "bank" men både min mamma och pappa arbetar fortfarande och min syster flyger runt världen och ska sedan plugga. De kommer stötta allt de kan men detta är något jag och M måste lösa själva, fast med kärlek och stöd från nära och kära.

    Lina: Tusen tack för att du delar med dig, jag visste att vi var flera i samma båt och det kommer fungera bra och man hittar en lösning. Tack!

    K: Kanske du har rätt. Jag försöker se det precis så. Att jag har så mycket ändå. Och vet du vad, för ett rå sedan trodde jag inte ens att jag skulle uppleva lyckan att få bli gravid och mamma, och se, här är jag. Så detta känns som peanuts när jag tänker i de banorna. Varm hälsning stina

    Marielle: Tack för att du läser och följ ditt hjärta och den där lilla inre rösten som jag vet att du hör men inte vågar lyssna helt till.

    Jenny: Tack för de orden!

    Carolina: Vad underbart att höra! Underbart!

    Anonym: Exactly, I know there is so many of us in the same situation. And I am still so grateful for everything I have, It could be so much worse when I consider it. Thanks for writing and I wish you a lovely evening!

    Anonym: Tack, tack!

    Anonym: Jo, i en ännu större lägenhet men han kommer fortfarande jobba vardagsvis i Schweiz.

    ReplyDelete
  19. Anonym: Mycket av det är privat men jag kan bara säga som så att man fortfarande kan älska en människa men ändå inte passa ihop och växa ifrån varandra. Inga avslut när man delat så lång tid med varandra är lätta, det är känslor, besvikelse, sorg och massa annat som måste finnas där. Men. Tiden läker alla sår och man går vidare. Och är evigt tacksam för tiden man fick tillsammans. Det tar tid att komma på fötter igen och då är det viktigt att unna sig att ha det bra med mysig hemmamiljö, vänner, god mat och lugn och ro. Så var det för mig i allafall. Sedan träffade jag M och han fick mig att inse att det finns kärlek att finna igen. Även om det tog mycket längre tid för mig att bli kär i honom än för honom i mig just för att jag kom från ett sådant långt förhållande och var inne i en läkningsfas.
    Även om det känns jobbigt så kommer lättare dagar. men ta hand om dig och tänk inte bara på allt bra du och ditt ex hade utan se vilken underbara ting som kommer hända för dig nu i framtiden! Varmt lycka till!

    K: Tack för ditt innehållsrika och intressanta inlägg. Visst är det som du skriver, att ibland tror jag The secret handlar mer om att förstå sig på alla andra människor mer än att förstår mig själv. Eller egentligen går det ju hand i hand. Men att inte döma är ett enrotm avckert steg att at och när man väl råkar göra det - precis som du skriver, ska man ta tillbaka och försöka sätta sig in i den personens liv och vardag, vilken man aldrig kan och aldrig kan förstår vilket innebär att man måste ha en öppen famn för att vi alla är olika och reagerar på saker och ting just på grund av att vi inte kommit lika långt i vår egen utveckling.
    Jag tror också många gånger att livskunskap är mer användbart än ren intelligens men utan det ena kan man kanske inte förstå det andra.

    Sm min syster säger, de människor som beter sig illa är praktexempel på hur man med andra ord kan konkret välja att inte bli som själv.

    Varm hälsning
    stina

    ReplyDelete
  20. Jag och min man bor i ett annat land som vi valt att flytta till pga hans jobb. Vi är långt från vänner och familj och allt för ofta blir jag påmind av alla dessa nyblivna mammor som valt att flytta tillbaka till samma plats de växte upp, gärna 500m från deras föräldrars hus! Det låter nästan som det är omöjligt för oss att skaffa familj om man ska tro på vad de säger!! För att vem ska hjälpa till med barnen?! Vi har valt detta livet och kommer att fortsätta att flytta, vi vill uppleva mer! Jag har tom fått höra att det blir ändå en vardag var man än bor!! Herregud- är man bitter då??
    Tack Stina för att du delar med dig av dina tankar.
    Kram

    ReplyDelete