Tuesday, May 17, 2011

Letting go ...

Det är en märklig känsla att nu gå in i en period av de sista delen av min graviditet.
 När den kvarvarande tiden inte längre räknas i månader, utan veckor och snart dagar - kommer en närvaro av att detta kommer ske nu, på riktigt och inom en framtid som jag verkligen förstår, som en slöja av verklighet. Jag känner mig mer påverkad än någonsin, inte bara av det faktum att jag blivit märkbart tyngre och benen värker, sömnen har senaste månaderna varit lidande då jag vaknar flera gånger per natt och kan inte somna om. Att somna över huvudtaget är också en bedrift då lilla A är märkbart hyperaktiv just denna period av dygnet. Ibland känns det som om min mage är alldeles för liten för det liv jag bär, när han sparkar och vänder sig känns det många gånger som om huden ska spricka omkring magen.
Alla frågor och den spirande nyfikenhet jag bär på tävlar om uppmärksamhet och när man är så nära slutdatumet och har alla dessa fysiska delar så tydligt - så är denna verklighet, att jag ska bli mamma och genomgå den största och mest betydelsefulla förändringen i mitt liv - i mina dagliga tankar precis hela tiden. Ibland känner jag eufori, andra dagar är det som om jag anmält mig till en tävling som jag absolut inte har en aning om instruktionerna till. Men jag förlitar mig till den biologiska utvecklingen som allt som oftast besegrar alla perfekta önskemål om hur saker och ting ska vara. Kvinnan har gjort detta i alla dess tider, med olika förutsättningar, miljöer och möjligheter. Barn har funnits och fötts genom århundrades alla skeden, så jag har en stark känsla av att det kommer finnas sidor hos mig som jag aldrig trodde jag hade, men som förtydigas när man släpper alla krav och utlåter sig till att låta naturens alla inbygda fuktioner ta sin plats och verka så naturligt som det är tänkt från början.
Jag tror att när vår lilla son väl väljer att se morgondagens ljus, kommer allt annat i livet kännas så obetydligt. Jag har en känsla av att det är då, i det ögonblicket, när jag tar honom vid mitt bröst för första gången och beskådar hans små näpna drag, när jag i det enorma ögonblicket förstår att detta är mitt barn, vårt barn, en liten del av mig och min mans kärlek och livets finurlighet i en kombination av allt man vill men oftast inte kan styra över ... då kommer livet börja på riktigt. Det är en längtan efter något som jag aldrig upplevt men ändå känner kommer förändra allt och egentligen kommer livet aldrig mer bli detsamma.

I mitt hem denna tisdagsmorgon spelas de ljuva tonerna från denna låt.

13 comments:

  1. Så underbara rader, Stina. Dem komponerade tillsammans med Sades fina och gripande text fick mig riktigt rörd. Vackert i ordets rätta bemärkelse.
    Jag har inga egna barn, har faktiskt medvetet valt bort den delen av livet. Men min man har en son från en tidigare relation, och när jag ser eller förnimmer den kärlek han känner för sin nu nästan vuxna son, älskar jag honom om möjligt ännu mer. Det är en sådan otrolig kraft. Jag kan bara relatera till den ömsesidiga kärlek jag och mina föräldrar känner för varandra. Jag inser att jag går miste om en stor och värdefull erfarenhet genom att välja bort att bli mamma. Kanske det kommer en dag när jag ångrar det - men jag tror vi alla har vår egen väg att gå. Och jag är tacksam över att ha många kärleksfulla relationer i mitt liv, och jag hoppas att det fortsätter så. Kärlek kommer ju i så många olika skepnader.
    Jag önskar dig och din lilla familj all värme och kärlek!
    /Ulrika

    ReplyDelete
  2. Fint skrvet.pappa

    ReplyDelete
  3. Oh känner igen mig så väl i dina ord. 6 veckor kvar till beräknat datum nu för mig, det är otroligt. Jag vet inte heller alls hur det skall gå till men förlitar mig på att det skall gå vägen ändå... Lycka till!

    ReplyDelete
  4. Så vackert Stina. Tack för dessa rader.

    Kramar Stina

    ReplyDelete
  5. Otroligt vacker bild! Du är så fin och skriver så underbart

    ReplyDelete
  6. måste säga håller med om mycket,,
    sedan vill jag säga en sak,
    jag var idag på kliniken och skulle köpa mina produkter, och såg en jätte söt med långt mörkt hår tjej gå ut, känner igen henne då hon är känd inom det hon jobbar med utomlands, hon hade gjort sina läppar, det såg sååå snyggt ut,så jag undrar är det du som gör dom, eller är ni fler i kliniken som gör läppförstoringar?, vill boka en tid då jag såg hennes läppar..

    tack/Maja

    ReplyDelete
  7. Underbart vackert skrivet. Ja det är verkligen helt magiskt första gången man träffar sitt bara :). kramar

    ReplyDelete
  8. Ulrika: Ditt liv är ditt och dina val har bara med dig och göra. Jag tycker det är starkt att välja bort normen och våga gå sin egen väg, vad än det innebär i livet. Kärlek och relationer finns i så många olika former.

    Pappa: Tack pappa! Snart är du morfar!

    Anonym: We can do it!

    Anonym och Hanna: Tack!

    Maja: Jag har givetvis tystnadsplikt men kan säga som så att alla läppar som utfördes idag utfördes av mig.

    Isakson: Jag längtar!

    ReplyDelete
  9. Det kommer gå vägen - det gör ju det på något förunderligt sätt :)

    Tänkte bara tipsa dig om att börja kolla upp förskola så snart ni kan. Du har säkert koll på det där redan men det är inte säkert att det är det första man tänker på. Det är i alla fall bra att vara ute i god tid har jag märkt!

    Kram Marie

    ReplyDelete
  10. Dina ord berör och bilden skapar känsla till texten!

    ReplyDelete
  11. Stina it is so good someone full of good sense
    during this quite difficult period, even after will be a lot of joy. You are so honest and I like that very much.

    ReplyDelete
  12. Hej Stina,
    Tack för en underbar och inspirerande blogg. Det är fantastiskt att Du vill dela med dig olika fragment av ditt liv. Jag har en fråga som jag vill ställa mest av nyfikenhet när det gäller kliniken. Angående botox och annat som reducerar rynkor, ungefär i vilken ålder är de yngsta som går till dig? Är det mellan 25-27år, senare eller tidigare?

    Tack på förhand! / Marie

    ReplyDelete
  13. Kära vän,
    med risk för göra en klicheártad kommentar så vill jag ändå säga min mening; att så underbart som du anar att det är att få ett barn så är det tusen gånger bättre när det väl händer. Känslan är obeskrivlig. Jag har fått gåvan att få uppleva det tre gånger.
    Jag önskar med hela mitt hjärta att allt går bra för dig och kan redan se framför mig fler vackra foton här på din blogg, men denna gång i form av en "inzoomad " liten fot, en skymt av en knubbig hand osv :) Kram

    ReplyDelete