Thursday, September 1, 2011

11 days

What I haven't written here in the blog is that the last 11 days I have actually been on my own with our newborn. I am usually by myself with Alexis from Monday to Thursday and then M arrives on Thursday evening and leaves early on Monday morning, but this time he needed both attend a very close friend's wedding in Canada and enjoy his greatest hobby - flying.
Yes, it is God damn sexy that he can manage a small aircraft by himself and for that reason (that he will take me up in the sky for a romantic trip just the two of us someday) is why I agreed on handling little A and the ground service for so many days. Unfortunatly he could not fly this time because of the strong winds as a leftover of the Irene hurricane, but anyhow he spent some time in Canada with old friends.

As a conclusion of these v e r y long 11 days, I have come to the understanding of three things;
1. I can do it. It is extremely hard to take it all alone with a newborn (all the screaming, the nights etc), but I can.
2. What I miss the most is the emotional closeness. The feeling of sharing both all the joy and the harder times with him. And things like cooking, having dinner, eating and grocery shopping suddenly become an enormous task when you are by yourself for so long. I am now an expert in doing things with just one hand.
3. I won't do that again for a long time. Four days is long enough being away from each other. Especially when so many fantastic things are happening in Alexis' development.

But this time I sacrificed myself for my man's happiness, so maybe when I want to go to Paris for a weekend with a girlfriend in the future, he will make sure everything flows as perfect as it did at home this time for me.
Won't you my love? Blink.
Welcome home tonight.

20 comments:

  1. Hoppas han förstår vilken supertjej han har :)
    Men det är viktigt att ge varandra frihet, även när man har fått en liten knodd, för om det är någon gång man behöver det som mest måste det vara nu.

    ReplyDelete
  2. WOW WOW WOW! You are so strong!!!! I would never agree on that. Having a baby is extremly tough and being by yourself.......... WOW! //Jennifer

    ReplyDelete
  3. Johanna: Tack! Absolut, frihet måste man ha, 11 dagar kanske är lite för länge dock men ibland blir det så.
    Jag såg att du har tagit en bild från mig till din egen blogg. Det får du inte göra - och om du ska göra det så måste du fråga först OCH så måste du ange källan. Den kommer från www.stinasvintagestore.blogspot.com. Jag hoppas du förstår. Varm hälsning stina

    ReplyDelete
  4. Du är en powerwoman!

    ReplyDelete
  5. Of course I will my love :-)
    Thanks for letting me attend the wedding. I wish you could have been there too with our little A.

    A ce soir,
    M.

    ReplyDelete
  6. tänk då på alla ensamstående mammor som inte har något val. De är ensamma med barnet/barnen. Och det är inte alla ensamstående mammor som valt det själva, utan mannen har helt enkelt svikigt. Kram till dig och alla ensamma! Dorothea

    ReplyDelete
  7. does M travels every week from USA?
    omg! such a love.. you are a very lucky woman.

    ReplyDelete
  8. Ahhh så strongt gjort! Även ifall det är jobbigt så tror jag det är nyttigt. Att känna och veta om att man klarar av allting ensam.

    Jag tror det stärker förhållandet också! Ha en bra dag!

    ReplyDelete
  9. Tror vi har för höga krav på ensamstående föräldrar, tänk så många det finns, och aldrig någon avlastning för många av dem, önskar samhället vore mer uppmärksamt på det för både barnens och förälderns skull. Och till en del har du prövat på den situationen, du har migrän, många kan ha någon annan sjukdom, ibland kan kraven bli för höga, människor i omgivningen kan tycka de får skylla sig själva men så enkel matematik är det oftast inte, vi har själva stöttat ett syskonpar i många år och i och med det föräldern. Och hoppas du får din Parisresa;-), intressant att se om jämlikheten fungerar men tror du har koll, samtidigt som det inta alls går att följa sina intressen helt för båda, en måste avstå, ja fast det förstår man att det ges tillbaka en dag, den omtanken barnet fått.

    ReplyDelete
  10. Zürich - Stockholm = 1860 km!!! M. must be full of energy (and full of love ;-) to manage this distance every week! :-)
    My husband often goes to business travels to Zürich, and I am glad that there are only 300 km between our hometown and Zürich! ;-)

    ReplyDelete
  11. You will surprise you a lot, congrats & enjoy the week-end !

    ReplyDelete
  12. Yes, you can! It is a great feeling, isn't it.

    ReplyDelete
  13. Förvånar mig inte att du klarat det med bravur att vara ensam med A eftersom du är en superwoman ;)Karriär, liten baby, fin man...

    Ha det bra Stina

    ReplyDelete
  14. Stina, it's difficult but dont forget love becomes stronger like this. I talk by experience... and never borriying....

    ReplyDelete
  15. Stina, starkt av dig! Jag kan tycka en natt är jobbig och då har jag en ganska enkel dotter som sover hela nätter...

    ReplyDelete
  16. Dorothea: De är precis dem jag tänker på när jag själv känner att det är tufft. Gud vad starka de är!

    Anonym: No, not from USA, from Zurich.

    Monica: Verkligen, och många föräldrar har höga krav på sig själv också, som att man måste orka med och göra lika mycket som man gjorde innan man får barn. Jag har valt att lyssna på min kropp och prioritera lugn och ro när jag behöver det, vilket har varit väldigt ofta. Många tar med sina barn till höger och vänster bara för att de inte vill "förlora" vilka de tidigare varit. Jag har insett att jag fortfarande är gamla stina men förväntar mig inte att jag ska orka, vilja eller kunna göra samma saker som tidigare. Det lugnet jag kännt, har hjälp mig många gånger. Jag känner ingen stress över att bara gå hemma och lunka om det är vad jag behöver.
    Fint att du varit en hjälpande hand, det ger bra energier tillbaka in i ditt liv ska du se!

    Astridur: Det var gulligt sagt!

    Uta: Probably true, but I also long for the day when we have a more "normal" life together. I would not do this with two kids, that would be way to hard.

    Ina: Japp, jag har betydydligt fler än så ensam och ja, det är tufft men man vänjer sig. Jag försöker dock vänja M vid att när han kommer hit och när det är helg är det "neutral mark/tid" så han får hjälpa till på nätterna också. Det går sådär just nu men blir bättre och bättre. Män har inte omvårdnaden i sig har jag märkt.

    ReplyDelete
  17. NEJ! Det där är verkligen inte sant! Vi måste akta oss för att bli biologistiska. Visst, mamman har en mer direkt kontakt med barnet i början eftersom hon burit det inne i sig och eftersom hon ammar, men därifrån till att säga att män inte har omvårdnaden i sig... Jag har sett hundratals män som har omvårdnaden i sig! Jag tror snarare att det där handlar om vad de har uppfostrats till att plocka fram/dölja hos sig själva. Vi kvinnor gräver en gigantisk grop åt oss själva om vi hävdar att vi är bättre lämpade som vårdare än män. Om det inte går så bra när din man tar hand om ert barn just nu kan det vara för att sonen är så liten ännu och föredrar dig som han förknippar med mat och som han naturligtvis är mer van vid, om din man nu väljer att vara borta så mycket.
    Hur bra man är på att vårda ett barn (eller en medmänniska överhuvudtaget) avgörs av intresse, vana och nödvändighet, INTE av kön! Om du nu har bestämt dig för att "män inte har omvårdnaden i sig"- tänker du då enbart låta Alexis omges av leksaker som traditionellt anses pojkaktiga? Eller välkomnar du hela spektrumet i hans själ?

    Konventioner, konventioner... Gagnar de oss egentligen?

    ReplyDelete
  18. Anonym: Exakt. De flesta män har det förmodligen lika genetisk i sig men har ej blivit uppfostrade till att utveckla den delen och har ofta heller visat intresse för små barn och bebisar som många kvinnor gör naturligt under sina levnadsår. Därför blir det en chock när man får egna barn som man, i allafall i många fall runt min omgivning - där modern redan förberett sig i nio månader och också levt ett helt liv där man bäddat, matat och tagit hand om dockor och småsyskon på ett sätt små pojkar inte gjort.

    Jag tror precis som du säger att det handlar om intresse, uppfostran och vad man är vad vid som man om man har omvårdnaden i sig eller inte - vilket de flesta inte har, så den delen måste man/jag hjälpa till att utveckla så att M/män generellt känner sig starka och nyfikna i den nya uppgiften också.
    Det blir så lätt att kvinnan tar hela rollen men så vill jag inte ha det. Men många gånger måste man nog handleda de män som inte har detta i sig från grunden och hjälpa dem att förstå att de kan detta lika mycket som vi kvinnor, de måste bara få träna och lära sig det som de inte känner kommer naturligt från början. I del felsta fall handlar det nog om rädsla att göra fel och då avstår de hellre än misslyckas.

    Beträffande leksaker kunde jag inte bry mig mindre om vad Alexis leker med om det så är en kotte, en bil eller en Barbie. Men jag tycker det är infantilt att tro att bara för att vissa killar kanske bara leker med bilar så formar de hela deras maskulina personlighet till att inte integrera sin mjukare, mer feminina sida. Där har uppfostran, familjen och vad jag/M och de i vår omgivning lär honom och visar honom hur man kan vara - mer inverkan än leksaker.
    Jag har så extremt många olika människor som är runtom honom, bögar, konstnärer, akademiker, nomader, hemmafruar, karriärister, lugna, galna, härliga inspirerande människor - jag tror jag med all sanning kommer visa honom med hur jag är, vi är och den värld jag omger mig med är - att han får vara som han är och kommer alltid bli accepterad med ett öppet sinne. Det här med blått/rosa debatten är mycket uttröttande, det är dessvärre inte så banalt att en färg kan inverka på en perosnlighet, det har med betydligt starkare biståndsdelar att göra än så. Familjesituationen, faders/modersgestalter och hur accepterad man blir som barn för den man är från den omgivning man befinner sig i.

    Tack för ditt intressanta inlägg!
    /Stina

    ReplyDelete
  19. Jag förstår precis hur du menar nu. Klokt. Tack! Skönt! :)

    ReplyDelete